gabrielholmberg

Hej Folkunga! Här var det konsert!

 

Denna kväll bjöd på något alldeles extra. En höstkonsert färgade den annars ganska grå höstdagen till något mycket trevligt och mysigt. Allt började med att en av de trevligare tjejerna på denna jord, Sara (eller Ferdinand som hon numera kommer få heta), klev upp på scenen. Hon höll i något som skulle kunna tolkas som en inledning tillsammans med en annan tomte. Den första låten som sjöngs var "Blackbird". Det var någon Hilda som hade en fantastisk röst som gjorde att små gåsar ploppade upp på min hud som om det vore 36 minusgrader ute. Efter denna mycket trevliga Hilda kom en orkester. I denna orkester satt en Julia. Denna Julia spelade på sin lilla flöjt så ljuvligt att jag flög iväg i mina tankar. Bort till våren, när den första vitsippan tränger igenom den frysta jorden och när de första fåglarna anländer från varmare breddgrader och man får vakna till deras kvitter. 

 

Lite senare i progammet kom den där Ferdinand upp igen. Denna gång tillsammans med en Julia och många andra personer som kallade sig själva för Kammarkören. Det som är utmärkande för körtypen är ofta att repertoaren huvudsakligen består av västerländsk konstmusik. Därför sjöng de "Aloette", en fransk-kanadensisk sånglek. Och oj vad de lekte med rösterna. Detta var vackert. När denna Kammarkör sedan avslutade hela höstkonserten med "Min plats på jorden" så var det svårt att hålla de små dropparna vi kallar för tårar borta från ögonen. Denna sång blev därför också en lek, en lek för mig, mina tummar fick leka vindrutetorkare till mina ögon.