Förr oerhört många år sedan, typ 1000, så fanns det inte datorer eller mobiltelefoner. Hur kul hade de då? 

- Hej Brynolf!! Vad ska vi göra idag? Titta på ankor och kasta sten? 
- Janneeeee! Klart vi ska kasta sten! Senast träffade ju du en kvinna så hennes blad trillade av kroppen. 
- Haha, ja jag vet! Ska vi kasta sten på alla kvinnor? 
- Nej Janne, vi kastar på träden och tittar på om det trillar ner några barr! 
- Ja, varför inte. Det trillade ju inte ner några barr från björken vi kastade på för några veckor sen!

Asså fattar ni hur tråkigt det där låter? Nu ska jag värma mat i min MIKRO och sedan titta vad klockan är på min mobiltelefon! Mowhaha! Det ni! Det kunde man inte förr. 

Här sitter jag en vacker måndagsmiddag i februari. Klockan har precis slagit 12:51 och jag leker med tanken att det egentligen borde vara tisdag. Jag gillar tisdagar. Tisdagar är som en napoleonbakelse utan napoleon. Alltså en bakelse man kan fylla med vad man vill. Tisdagen är min dag i veckan då jag gör vad jag vill. Imorgon ska jag skratta. Skratt är en spontan fysiologisk process hos människor som kännetecknas av en rad hastiga ut- och inandningar tillsammans med rytmiskt växelvis spända och avslappnande stämband som tillsammans ger upphov till ett karaktäristiskt ljud, ofta som en konsekvens av humor. Sen ska jag sova. Vad är det för årstid nu förresten? Jag skulle säga att det är vinter med inslag av vår vilket gör att det blir en årstid som inte finns, så egentligen lever vi inte nu. Vi lever i något vi tror är en årstid men det är det inte. Tack.

 

Helger kommer och går, men vardagarna består. 

 

Denna helg var något alldeles speciellt. Tänk att en liten kille som jag fick besök av två fantastiskt trevliga hjältar. Vi har delat vår breda östgötska med hjälp av olika stämmor och oktaver i sång. Efter några inspelningar har jag kommit fram till att jag låter som en kanelbulle utan pärlsocker när jag sjunger. En kanelbulle utan pärlsocker blir både ful och tråkig, men den är god ändå. Det var en val som hoppade upp på fönsterbrädan. 

 

Nu sitter jag här i min pyjamas och tänker tillbaka på alla filmer, sånger och det där andra som gjorde denna helg ganska så jättebra. Så, nu har jag tänkt klart. Nu tänker vi framåt. Så, nu har jag tänkt framåt. Jag kommer bli rik och lycklig. 

 

Filip, du är som en golvmopp, jag vill dra runt dig lite överallt. Tack.

Ulla red till Ullared, men vi åkte bil.

 

Jag och min fantastiska familj tog en liten sväng på landets asfalterade vägar med Ullared som slutdestination. I Ullared ligger en enorm butik och ett ICA. Vi åkte inte till ICA, för den där enorma butiken lockade som en banan när man inte ätit på fyra dagar och ett år. Gekås tror jag butiken heter. Det rimmar på lås.. men det köpte jag inte. Väl inne på detta Gekås sprang folket runt som om de vore bävrar på droger, men det var lite kul ändå. Eller lite kul, det var ganska kul. Eller ganska kul, det var kul. Eller kul, det var jättekul. Eller så kul kanske det inte var, men det var trevligt. Jag likear min familj på facebook. 

 

Jag köpte en kniv på Gekås så nu ska jag skära.

Hej Folkunga! Här var det konsert!

 

Denna kväll bjöd på något alldeles extra. En höstkonsert färgade den annars ganska grå höstdagen till något mycket trevligt och mysigt. Allt började med att en av de trevligare tjejerna på denna jord, Sara (eller Ferdinand som hon numera kommer få heta), klev upp på scenen. Hon höll i något som skulle kunna tolkas som en inledning tillsammans med en annan tomte. Den första låten som sjöngs var "Blackbird". Det var någon Hilda som hade en fantastisk röst som gjorde att små gåsar ploppade upp på min hud som om det vore 36 minusgrader ute. Efter denna mycket trevliga Hilda kom en orkester. I denna orkester satt en Julia. Denna Julia spelade på sin lilla flöjt så ljuvligt att jag flög iväg i mina tankar. Bort till våren, när den första vitsippan tränger igenom den frysta jorden och när de första fåglarna anländer från varmare breddgrader och man får vakna till deras kvitter. 

 

Lite senare i progammet kom den där Ferdinand upp igen. Denna gång tillsammans med en Julia och många andra personer som kallade sig själva för Kammarkören. Det som är utmärkande för körtypen är ofta att repertoaren huvudsakligen består av västerländsk konstmusik. Därför sjöng de "Aloette", en fransk-kanadensisk sånglek. Och oj vad de lekte med rösterna. Detta var vackert. När denna Kammarkör sedan avslutade hela höstkonserten med "Min plats på jorden" så var det svårt att hålla de små dropparna vi kallar för tårar borta från ögonen. Denna sång blev därför också en lek, en lek för mig, mina tummar fick leka vindrutetorkare till mina ögon. 

HEJ.

 

Klockan är 07.30. En liten mager pojke har sovit ynka 6 timmar. Plötsligt hörs ett fruktansvärt gnisslande ljud utanför pojkens fönster! Vad kan det vara? tänkte pojken. Detta var några av de saker han kom fram till att det kunde vara: 

• En inbrottstjuv. Självklart var det en inbrottstjuv som utlöst något slags alarm hos grannen, för att sedan i all hast glömma att stänga grannens dörr när han sprang iväg på sitt löpband.
• En flodhäst som fastnat i en ventil och börjat snarka när denne tillslut lyckats somna i detta trånga utrymme.
• En moped där en ekorre lyckats bygga ett bo i mopedens avgasrör.

Här sitter jag och filosofierar efter en enormt lång förmiddag med städning. Nu kan man faktiskt gå i min lägenhet (Lydia, visa inte detta för mamma). Efter en viss påtryckning av en konstig tjej vid namn Matilda så har jag även kastat vatten på golvet, eller moppat som hon så akademiskt uttryckte det. De halvstora sträva sakerna vi kallar tidningar har kommit till himmelen (läs: en container). Nej nu ska jag inte städa mer de närmaste 4 timmarna. Nu ska något fantastiskt snart lagas till. En middag utöver dess like. Nu ska det lilla skrymplet, som någon optimistisk prick i Örebro bostäder valt att kalla för kök, användas till fullo. Här ska det inte bli någon korv med bröd inte, här ska det skrivas mathistoria. Leif Mannerström, släng dig i väggen! 

Hej där alla mina gurktuggande vänner! 

 

Här sitter jag och spenderar denna kalla måndagskväll med min favorit. Vi sitter här i mörkret och delar på ett ihopplock man skulle kunna kalla för kycklingtacos. Det är mest jag som trycker i mig mat då favoriten mest står och sjunger i filmen på tv. Om ni inte listat ut det ännu så spenderar jag alltså kvällen med den fantastiska kille som vi kallar för Justin Bieber. Medan jag trycker i mig en sträv och lite förr torr ostbit så står han där på scenen i Madison Square Garden och sjunger som om han aldrig gjort något annat. 

 

En annan sak jag sitter och filosofierar över när jag sitter här i min supersköna soffa är varför världen är som den är? Jag ville egentligen bara skriva den där meningen för att visa hur djup jag är. Egentligen har jag inte ens funderat över det, men nu kanske någon hjälte där ute i den vida världen tror att jag är djupare än ett hål herrgårdsosten. 

 

Just det, tillbaka till Justin! Filmen har snart avslutat sin sista scen och Justin visar sitt ljuvliga hår i en sista låt för denna konsert. Tjejerna gråter så mycket att om man skulle placera dem i Afrika skulle inte vatten vara ett problem längre. Därför avslutar jag detta mycket givande inlägg med att jag tycker att Justin borde göra en turné i Afrika.